Avslut

Här slutar jag. Jag hade hoppats in i det sista att jag skulle få berätta en saga med ett lyckligt slut. Min lilla enkeli finns hos Gud nu och jag längtar till den dagen jag får träffa henne.

Att vara en mamma utan barn är det värsta som hänt mig, medan Natasha är det absolut bästa som hänt mig. Jag är ett tomt skal, samtidigt som jag har så mkt kärlek kvar att ge. Allt motsätter sig själv och inget verkar vettigt alls.

Allt omgivs av kaos- men också kärlek. Folk har varit jättegulliga och hjälpt oss jättemycket. Samtidigt vill jag vara ensam.

Just nu vill jag bara vara ensam. Jag bryr mig inte om pengar eller fina bilar. Det enda jag ville ha var en trygg och lycklig familj. Något som jag aldrig haft själv. Det fick jag, men det togs ifrån mig. Men Natasha finns alltid hos mig. Allt motsäger sig hela tiden.

Tack alla...

för alla varma ord och tankar!

Och ett stort tack till alla er som donerat pengar till Barncancerfonden till Natashas minne!

Symbios

Vi lever fortfarande i symbios med vår lilla tjejja. Hon är med oss varenda steg och andetag vi tar.

Hur underligt det är än må vara så går tiden fortfarande, trots att hon inte finns konkret hos oss. Det är skrämmande och jag vill bara stoppa allt! Allt borde ha upphört efter att vår lilla busafrö somnade in. Hon kämpade så hårt och det kommer att förfölja oss resten av våra liv.

Vi håller på med att arrangera hennes begravning och den blir av den 24:e augusti på S:t Paulikyrkan klockan 13.00.

Vår Ängel Har Nu Somnat.

Den 8:e augusti 2007, klockan 23.00 döptes Natasha Auroora. Den 9:e augusti 23.15 somnade drog hon sitt sista andetag i mammas famn, omringad av släkt och vänner. Älskad.

Natasha blev hastigt dåligt. För fyra dagar sedan trodde vi att hon hade ont i tänderna. Hennes kindtänder höll på att växa. Hon blev ledsen och hängig och till slut åkte vi till Östra.

Efter en orolig natt med mamma, vaknade hon inte till på morgonen. Hennes ögon var öppna men hon såg inte mamma. Hennes metastaser i hjärnan hade alltså vuxit sig så stora. All släkt och vänner informerades om att Natasha hade inte långt kvar att leva.

Dagen blev omtumlande för alla med mycket tårar och förtvivlan. Alla samlades hon Natasha. Min mamma stannade över på sjukhuset.

Under dagen blev Natasha hastigt mkt dålig och hennes lilla kropp kämpade hårt. Det gick inte att få någon kontakt med henne längre. Med beröring, pussar och smekningar försökte vi lindra hennes tillstånd. Hon visste att alla var där.

På kvällen bad vi sköterskan att kalla på sjukhusprästen. Natasha döptes äntligen.

Natten blev lång och Natasha kämpade så duktigt. Dagen kom och hon fortsatte att bli sämre och sämre. Till slut fungerade inte stesoliden mot kramperna så vi tog henne i famnen. Mamma och pappa bar på henne när hon kämpade för sitt liv. Mamma sa att nu var det dags att släppa efter. Typiskt släktdrag att kämpa till det sista trots att man vet att detta är en kamp man inte kommer att vinna.

Till slut lät hon sig slappna av i mammas famn medan rummet fylldes av panik. Natasha Auroora har blivit en ängel.

En liten tjej med stor ajaj.

Här hemma är det kaos och det har det varit sedan tre dagar tillbaka. För varenda dag så har hon blivit sämre. Frågan är: vart är det det gör ont?! Hon har kindtänder som håller på att spricka igenom. Natasha drägglar och håller händerna för munnen så det är ingen fråga om det verkligen gör ont i munnen. Men alvedon har ingen större verkan och hon vill inget annat än ligga stilla i mammas eller pappas famn. Emellanåt får man inte röra henne knappt alls. Hjärnan säger att det är tänderna, hjärtat säger att det är en tumör som trycker på något vitalt organ. Så är det alltid, hjärtat vs hjärnan.

Vi tog en längre promenad klockan 21.00. En timme efter Natasha läggdags, men hon höll sig vaken hela tiden. När vi kom hem la vi oss alla i söngen och Natasha la sig på sidan mot mamma, suckade och la armen om min hals och somnade. Natasha är i sig ett vitalt organ, hon utgör kärnan i vår lilla familj och utan henne klarar vi oss inte. Vi dränker oss i gosar från henne och njuter av att pussa hennes fjunniga hjässa. Nu börjar hennes hår vara så långt att det kittlar i näsan.

Vad som än händer så bekräftar oss på alla sätt och vis. Innan Natasha hade jag inget liv. Inget av värde. När vi började vänta henne var det på alla sätt och vis underbart även om vi hade en del motgångar reda. Att jag fick havandeskapsförgiftning i vecka 38 gjorde inget för att jag ville ändå att hon skulle komma så snart som möjligt och vara fullgången samtidigt. Det var hon ju. När Natasha inte kommer att vara hos oss längre, förblir vi obekräftade skal utan mening. Ett liv efter Natasha får inte lov att finnas. Men tumörerna på benen, som gör att hon inte längre kan träna på att gå, påminner oss om att verkligheten är en annan. Verkligheten ligger på minus just nu hos mig.

Vi sörjer en liten tjej med hemska tumörer som kommer att ta henne ifrån oss för gott. Det är så galet att man sörjer ensam, trots att man är i samma sits.

Idag när vi var på promenaden pratade vi om hur det ska bli efter att hon gått bort. Vi kommer att flytta från vår trea för det finns ingen mening med att ha en sån stor lägenhet ändå. Samtidigt kommer vi att lämna alla våra minnen här. Vår lilla fantastiska familj som är byggd på ton kärlek.
Tommy sa också att han undrar varför just vi. Jag är rädd för tanken. Sammas om att jag är rädd för tanken att om hon ändå rycks ifrån oss, så varför fick vi henne från första början.
"Varför oss"-tanken får mig att få dåligt samvete gentemot andra cancerföräldrar och den andra tanken ger mig dåligt samvete för att jag aldrig vill önska bort Natasha.

Imorgon ska vi till sjukhuset och träffa läkare. Natasha har jätteont någonstans och har inte bajsat på två dygn. Dessutom så äter hon nästan inget alls. Kräks gör hon ibland också.

Stor respons!

Det är fler än vad jag trodde som läser här! Så att man blir paff ju.

Jag satte in en bild på Nattis när vi var på Liseberg för en vecka sedan. Vädret var lite ostadigt, men vi kom undan! Utom när jag skulle åka enda grejen jag åker... Juke Box! Precis i hälften av åkturen började världens skur haha.

Natasha hade roligt i alla fall och det var därför vi var där! Vi åkte i sagoslottet och åt på Burger King. Jag gav Natasha pommes frites! Hon ville ha och blev ledsen när hon inte fick smaka, så jag gav det till henne. Och så älskade hon dom! Hade moraltanterna sett det hade dom fått hjärtattack!
En annan cancermamma berättade att det var semestertider på sjukhuset och dom hade slagit ihop flera avdelningar. Det var en mamma med sitt barn och mamman jobbade som tandläkare och klagade att man gav barnen alldeles för mkt socker på avdelningen. Man är ju glad om barnen äter!

Nu är jag trött efter en dag av fika och gungande på gården. Jag kanske skriver lite mer senare.