En liten tjej med stor ajaj.

Här hemma är det kaos och det har det varit sedan tre dagar tillbaka. För varenda dag så har hon blivit sämre. Frågan är: vart är det det gör ont?! Hon har kindtänder som håller på att spricka igenom. Natasha drägglar och håller händerna för munnen så det är ingen fråga om det verkligen gör ont i munnen. Men alvedon har ingen större verkan och hon vill inget annat än ligga stilla i mammas eller pappas famn. Emellanåt får man inte röra henne knappt alls. Hjärnan säger att det är tänderna, hjärtat säger att det är en tumör som trycker på något vitalt organ. Så är det alltid, hjärtat vs hjärnan.

Vi tog en längre promenad klockan 21.00. En timme efter Natasha läggdags, men hon höll sig vaken hela tiden. När vi kom hem la vi oss alla i söngen och Natasha la sig på sidan mot mamma, suckade och la armen om min hals och somnade. Natasha är i sig ett vitalt organ, hon utgör kärnan i vår lilla familj och utan henne klarar vi oss inte. Vi dränker oss i gosar från henne och njuter av att pussa hennes fjunniga hjässa. Nu börjar hennes hår vara så långt att det kittlar i näsan.

Vad som än händer så bekräftar oss på alla sätt och vis. Innan Natasha hade jag inget liv. Inget av värde. När vi började vänta henne var det på alla sätt och vis underbart även om vi hade en del motgångar reda. Att jag fick havandeskapsförgiftning i vecka 38 gjorde inget för att jag ville ändå att hon skulle komma så snart som möjligt och vara fullgången samtidigt. Det var hon ju. När Natasha inte kommer att vara hos oss längre, förblir vi obekräftade skal utan mening. Ett liv efter Natasha får inte lov att finnas. Men tumörerna på benen, som gör att hon inte längre kan träna på att gå, påminner oss om att verkligheten är en annan. Verkligheten ligger på minus just nu hos mig.

Vi sörjer en liten tjej med hemska tumörer som kommer att ta henne ifrån oss för gott. Det är så galet att man sörjer ensam, trots att man är i samma sits.

Idag när vi var på promenaden pratade vi om hur det ska bli efter att hon gått bort. Vi kommer att flytta från vår trea för det finns ingen mening med att ha en sån stor lägenhet ändå. Samtidigt kommer vi att lämna alla våra minnen här. Vår lilla fantastiska familj som är byggd på ton kärlek.
Tommy sa också att han undrar varför just vi. Jag är rädd för tanken. Sammas om att jag är rädd för tanken att om hon ändå rycks ifrån oss, så varför fick vi henne från första början.
"Varför oss"-tanken får mig att få dåligt samvete gentemot andra cancerföräldrar och den andra tanken ger mig dåligt samvete för att jag aldrig vill önska bort Natasha.

Imorgon ska vi till sjukhuset och träffa läkare. Natasha har jätteont någonstans och har inte bajsat på två dygn. Dessutom så äter hon nästan inget alls. Kräks gör hon ibland också.