En glad tjej utan dess like! Fortfarande lika fjantig och busig som vanligt.
Natasha älskar alla små utflykter vi gör. Det behövs inte vara något avancerad, det räcker med att plocka körsbär på gården eller gunga. Hon blir alldeles till sig av små saker och det är underbart.
Igår bytte vi storlek på hennes blöjor. En löjig grej att skriva om kanske, men det var stort för oss haha. Nattisen börjar vara en stor tjej och egentligen så borde man börja potträna henne. Men det gör vi inte förrän det är ett initiativ från henne. Samma gäller nappanvändning. Vi vet att hon är beroende av vissa grejer men det stör inte oss och det stör inte henne. Hon vill ha sin napp och snuttefilt och det ska hon ha också. Senare när hon blir dålig så hoppas jag att just dom sakerna kan vara till någon tröst.

En tråkig sak med hennes sjukdom är hur folk skyddar sig mot smärtan som kommer när Natasha går bort. Folk runt omkring henne håller henne på distans och jag hatar det! Jag blir så arg när alla går in i sitt skal och tycker synd om sig själva för att deras barnbarn eller systerdotter håller på att dö. Istället för att ta tillvara på tiden och vara med henne så mycket som möjligt. Jag blir galen på dom och vill gärna hämnas på dom för att dom tänker bara på sig själva och inte alls på Natasha. Det är lätt att bli bitter, men jag hoppas inte att Natasha märker något. Vi fortsätter som vanligt trots att alla inte stöder en alla gånger.

Natasha ska förhoppningsvis få ett marsvin! Sedan vår semester i Finland, har Natasha blivit alldeles till sig så fort hon ser djur! Igår när vi skulle ut och leka så var det en man utanför trappuppgången som rastade sin hund och Natasha släppte ifrån sig ett stort glädjetjut så fort vi kom utanför dörren! Så nu planerar vi på att hon ska få ha ett eget husdjur. Får se när det blir av och huruvida vår ekonomi tillåter det, men det är på planeringen i alla fall.

Det känns så underligt att inte behöva vara på sjukhuset hela tiden. Vi har ju levt med sjukhuset sedan Natasha var tre månader. Förut under behandlingarna var vi på sjukhuset en vecka och sedan två veckor hemma (utom besök på dagvården). Sedan var vi också inne för feber ett anta gånger. (Feber kan vara livsfarligt för cancerbarn under behandling. Cellgifterna dödar snabbt delande celler bland annat dom vita cellerna i blodet. Får man feber måste man få antibiotika med en gång)

Nu är det två veckor mellan varje besök på sjukhuset. Tur det för att personalen där håller på att förbereda oss för det som komma skall och det enda jag vill är att vi ska få vara en normal familj den sista tiden hon har kvar. Hon har redan varit ett cancerbarn från september förra året, nu ska hon få vara ett normalt barn! Vi säger inte till främmande människor att hon har cancer. Ingen behöver veta för att då ser dom henne som ett cancerbarn. Inte den underbara lilla tjejen hon verkligen är.

Igår kom brevet från sjukhuset i Åbo. Det står beskrivet om Natashas sjukdom och varför vi sökte vård i Finland. Professorn beskrev Natashas allmäntillstånd så här: "En blek flicka som är i rätt så bra skick beträffande sitt almäntillstånd. Neurologiskt är situationen tämligen god. Auskultation av hjärta och lungor visar inget som aviker från det normala".
Löjligt nog raserade professorn mitt självförtroende som mamma med beskrivningen " en blek flicka". På avdelning 321 på Östra här i Göteborg har vi fått så mycket komplimanger för att Natasha är så pigg och glad och verkar inte alls vara sjuk. Men på den sista tiden har man börjat ifrågasätta sin roll som mamma, om man verkligen gör allt man kan. Att Natasha är blek är inget vi kan göra något åt, hon är det oavsett hur mycket vi är utomhus. Natasha är dessutom jättekinkig med maten. Vilken ångest man får av en sån grej!

Man ifrågasätter sig själv mer och mer, kanske för att skylla på sig själv att hon är döende. Kanske för att det skulle bli på något sätt lättare om allt detta var ens eget fel. Att vi blir bestraffade på detta sättet för att vi har gjort något fel. Inte alls som läkarna säger att det var bara en slump att just Natashas celler fortsatte att dela på sig trots att dom skulle dö ut.