Ännu en sömnlös natt.

Jag hatar det här, jag hatar det här, jag hatar det här. *suckar* Allt känns så värdelöst när man inte kan skydda den personen som betyder allra mest för en. Jag kan inte hantera detta alls, jag vill inte hantera detta heller. Hur ska vi kunna klara oss utan henne?! Det går ju inte! Varför lyssnar inte läkarna när jag säger att dom måste ge henne nåt! Dom kan inte bara lämna henne försvarslös mot dom jävla tumörerna som härjar illa i hennes kropp. Snälla någon hjälp henne!!!

Jag är så trött och besviken på att ingen annan än oss prioriterar vår lilla tjej. Det borde vara hela hennes släkt hos henne så mycket att vi blir galna för att vi aldrig får vara ifred. Det är så det borde vara! För Hon Älskar Människor. Så är det inte. Jag får jämt tjata att någon ska komma ihåg henne.

Snälla låt inte Natasha dö. Hon får inte dö.

Jag vill plocka hallon med henne om somrarna, jag vill åka pulka med henne på vintern.
Jag vill att hon ska få kompisar på dagis och berätta för mamma att hon är kär i en kille i sin skola.
Jag vill att hon ska få vara stolt över att lyckas över något som skrämt henne i början och jag vill att hon ska säga att hon älskar oss.
Jag vill snubbla över henne leksaker på morgonen och pussa henne fjunniga pannan när hon fjantar sig.
Jag vill bli gammal och skruttig och veta att hon mår bra och har ett liv! Varför måste det tas ifrån henne?

Jag klarar inte detta längre. Jag vill inte längre berätta för min moster hur illa det står till med Natashas tumörer. Jag vill inte att hon ska bli ledsen. Mamma bryr sig inte om Natasha, det vill säga mer än vad som är bekvämt för henne. Tommy är mer intreserad av att umgås med sin "livlina" dvs Nicholas, hans närmsta vän. Jag är ensam mitt i allt detta, ensam med min lilla döende tjej.