Passiv panik och tonnvis med kärlek!

För dom som inte känner Natasha, så är hon en musikälskaden djurfantast. Det räcker med att hon ser hundar på TV så blir hon alldeles till sig. Sedan älskar hon att vara ute och leka. Att upptäcka underliga gröna saker i träden, smaka på sand och blaska i vatten är också givna favoriter. Natasha är som vilket annat barn som helst. Utom att hennes egna celler håller på att riva henne ifrån våra famnar.

Det går snabbt nu. Båda Natashas lår och infesterade i tumörer. Hon har dessutom börjat få en på rumpan också. Tumörerna på låren är stora kakor, men stör inte henne alls. Hon tränar på att gå med världens fart och vilja!

Men faktum att vi vet vad som kommer att hända och att ingen hjälper vårt barn resulterar i att vi lever i passiv panik precis hela tiden. På sjukhuset påminner dom oss hela tiden om vad som komma skall. Trots att allt det vi vill är att Natasha ska få vara ett helt vanligt barn, den sista tiden hon har med oss. Snälla någon, låt det hända utan smärta!!!

Min mamma har fortfarande inte förstått att vi behöver stöd och hjälp. Vi står i stort sett helt ensamma med allt det som händer. För min del så bor dom som vill hjälpa i Finland och kan inte släppa allt och komma bara för att vi krisar i tid och otid. Min moster borde dock få någon form av pris det hon gjorde för oss när vi var där. Hon arrangerade världens underbaraste semester för både mig och Tommy, såväl som till Natasha.

Nu ska jag sova och vakna till Nattisens underbara joller. Man kan inte vakna på något annat sätt. :-D